En sorglig dag.

Detta är ju trotts allt mitt ställe där jag skriver personliga saker.
En plats där jag berättar om mitt liv, både bra och dåliga saker som hänt.
Och nu är det tid för mig att berätta någon tråkigt...

Torsdagen den 27 december körde Joel och jag ner till mina föräldrar för middag. Hade jättetrevligt och det var sista kvällen innan våra vänner från Skottland skulle åka hem.
Kl.21.00 får vi ett samtal från SOS Alarm... Det brinner i vår lägenhet.
Snabbt som ögat springer vi till bilen och jag kör till Malmö. Hela min kropp skakar och jag minns ingenting från bilresan. I bilen ringer både ambulanspersonal, räddningskår och polis för att fråga oss saker eller uppdatera läget. De har konstaterat att det är en nyårsraket som flugit in på vår balkong och exploderat, och sedan har det tagit fyr. Brandkåren har tagit sig in genom balkongens redan söndersprängda fönster och sedan via balkongdörren in i lägenheten.
När det är 10 minuter kvar tills vi är hemma ringer polisen en sista gång och säger att branden är släkt och de måste åka vidare på ett annat larm, men vice värden för bostadsrättsföreningen skulle finnas på plats och möta oss.

Väl framme går vi ur bilen, tar varandra i handen och börjar gå mot lägenheten. Hela lägenheten är tänd och upplyst och allt känns så overkligt.
När vi öppnar dörren slår brandlukten emot oss... Då rinner det över för mig och jag skriker och gråter. Vår balkong är ett svart hål... Ingenting som fanns där är mer än damm och sot. Det är glassplitter över golvet och sofforna i vardagsrummet och väggarna är svarta av sot. Vardagsrummet är delvis vattenskadat och rökskadat.
Tiden står still.

När vice värden kommer erbjuder han oss husrum i övernattningslägenheter som finns i huset bredvid och om vi vill gå hem till honom och dricka kaffe och prata. Men vi känner ingenting. Jag sitter på en stol och stirrar ut i intet. Jag fattar ingenting.
Vi vill åka därifrån och inte se vad som hänt. Så vi vill ta in på hotell omedelbart men vi kan inte lämna lägenheten helt öppen, för det finns inga fönster alls mot innergården! Så vi måste ringa till G4S som ska komma och sätta igen med provisoriska fönster. Dock står vi inte högst på deras prioritetslista och måste vänta timmar innan det dyker upp någon. Nu är klockan 1 på natten och vi är dödströtta och inser att det inte är lönt att försöka ta sig från lägenheten den kvällen, så vi försöker gå och lägga oss.

Kl 9 dagen efter står mina föräldrar i dörren. De har kommit för att ge oss stöd och hjälpa till, men främst att vi får prata med någon. Kl.10.30 kommer försäkringsbolaget tillsammans med firman som ska sanera till oss. Vi pratar även med vår värd för bostadsrättsföreningen och de kommer sköta all sanering och renovering åt oss. Det lättar lite från våra axlar.

Det stora jobbet kom sen, att skriva ner allt som försvunnit i branden. Bland annat min gigantiska sminkväska från utbildningen och kameraväska med totalt värde av 50 000:- som numera än en svart hög av smält plast.
Vi läser i tidningen om oss, det känns också overkligt, eftersom vi själva inte varit här när brandkår och polis var det, men det finns bilder. Händelsen rubriceras som mordbrand av polisen.

Nu pågår ett enormt efterarbete. Det är en ständig berg-o dalbana av känslor. Ilska, sorg, tomhet...
Den ständiga påminnelsen av rökdoft.
Det har gått 2 hela dagar när vi båda bara har suttit tillsammans, kramats och funnits. Det är vad vi orkar göra just nu...


Jag hoppas innerligt att de tonåringar, vilket vittnen har sett, som sköt raketen in på vår balkong nu ligger under en säng, livrädda och får en rejäl tankeställare.


Hoppas även att denna historien kan få andra att tänka till när det gäller nyårsraketer, det är inga leksaker! Ni kan  förstöra, skada och ha ihjäl någon annan!

Två artiklar om händelsen:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/misstankt-anlagd-brand/

http://www.pppress.se/index.php?option=com_content&view=article&id=11559%3APPBRA1-20121227&catid=77&Itemid=435