Igår kom dagens som Joel och jag väntat på sååååå länge, nämligen att våra möbler i vardagsrummet skulle komma! Vi skulle få tillbaka våra liv igen!
Våra soffor, mattor, gardiner och Tristan lekträd hade saneringsföretaget tagit hand om efter branden och gjort fina och sedan förvarat dem så vi slapp ha alla möbler här hemma under renoveringen. Vilket var himla skönt för det har varit trångt ändå utan att ha behövt ha plats för soffor också!
Saneringsföretaget skulle komma och lämna grejerna kl.13 och kl.15 var de äntligen här... Det hela började ju bra... Efter spydiga kommentarer, om att vi minsann hade de tyngsta möblerna de någonsin burit och att jag konstig för jag har ett katträd, så märker jag att Tristan träd är hela vingligt! Ingenting sitter fast som det ska! Så jag börjar undersöka och skruva på det och upptäcker att masonitskivan i botten
(ca. 4cm tjock) är knäckt! Skruvarna fäster inte och trädet vinglar bara man tittar på det. Detta påpekar jag för killarna och får bara en axelryckning och kommentaren
"Ja, men det är ju bara en massonitskiva. De är ju inte byggda för att flyttas. För den är väl ihopsatt här i lägenheten?"
Jag blir vansinnigt och påpekar att en träskiva på 4-5cm och en vagnsbult inte går sönder hur som helst!
Varpå jag får svaret
"Ja... det är nog ändå träskivan som är boven i dramat..." och så vänder sig killen om och går.
De anser sig då vara klara men det fattas fortfarande möbler, bland annat Joels arvsgods, en chiffonje i björk från 1800-talet. När jag frågar efter möblerna så får jag ännu en axelryckning och de minsann inte visste var den var. Den kanske inte hade klarat att saneras och därför blivit utvärderad. Precis som gardinerna.
Få har sett mig rosenrasande, men här kom det, i sin renaste form!
Det rök nog både ur näsborrar och öron på mig!
Jag hade inte fått höra ett knyst om att flera grejer inte hade klarat saneringen och därför hade kastats! Och risken var överhängande att även chiffonjen hade gått samma öde!
Jag tvingade killarna att ringa sin chef omedelbart och ta reda på var våra grejer var och inte röra sig en millimeter. Chefen är på möte och killarna, som nu är obekväma i hela situationen och vill gå, säger bara att jag får ringa själv och prata med den här chefen imorgon. Men jag ger mig inte! Så fan heller! De ska se till att trolla fram våra möbler ögonblickligen!
Fler spydiga kommentarer kommer från, särskilt den ena killen, där han menar att jag får ju ersättning av försäkringsbolaget och att jag borde lugna ner mig. Det är ju inte hela världen.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Jag ville bara ta den ena av killarna och slå den andre med... Jag såg bara svart.
Till sist visar den lite äldre av dem någon form av empati och lovar att prata med chefen och att denne ska ringa mig få fort som möjligt. De var bara bud som körde grejerna och hade inte mer info att ge och ville inte spekulera i något de inte visste. Det var kanske inte så illa och önskade mig en trevlig kväll.
Det enda jag tänkte var:
Vad ska jag berätta för Joel?
Hur ska jag lägga fram att hans farmors mors chiffonje kanske inte fanns längre?
Så där stod jag med världens klump i magen fastän vi äntligen fått vårt vardagsrum tillbaka.
Jag kunde i alla fall inte njuta av det. Jag bara stängde dörren in till vardagsrummet som om det fortfarande inte fanns... Det var lättare så.
+kopia.JPG)
