En sån där dag...

Det börjar samla ihop sig, alla de där måstena.
Känner stressen sitta ända upp i halsen.
För varje sekund som jag är oeffektiv hamnar jag efter...

Till sist bara brakar det!

Jag är så vansinnigt jävla glad att jag har Joel vid sådana tillfällen. Någon som kramar mig fastän jag har en blick som skulle kunna döda, lagar mat till mig fastän jag fräser att jag inte vill ha (fast han vet att jag blir gladare av lite mat) eller att han går och köper en hel påse Dumle till mig när jag ligger i sängen helt utmattad efter mitt utbrott.
Han tar inte åt sig av mina hårda ord eller tittar ner på mig för att jag skriker som en tvååring. Han bara finns där till jag lugnat ner mig.
Han är fan fantastiskt.