Min stackars man.

För nästan två veckor sen kommer Joel hem tidigt från jobbet med en vansinnig huvudvärk. Det hade liksom bara slagit honom från en sekund till en annan och plötsligt kunde han inte röra sitt huvud utan att det kändes som det skulle sprängas! För varje gång han rörde huvudet stack det som 1000 nålar i hjärnan och hans nacke var stel som en pinne.
Han kommer hem och lägger sig och ringer vårdcentralen morgonen efter.
Väl på vårdcentralen väljer de att skicka honom på remiss till akuten med misstänkt hjärnhinneinflammation eller brustet blodkärl. (Observera att de ger honom remissen i handen och säger att åt honom att köra dit själv! Kanske inte det klokaste draget enligt mig...) 

Väl på akuten läggs han in på medicinavdelningen och de bokar en CT- röntgen på hans huvud.
Här lyckas Joel höra av sig till mig och jag åker omedelbart till akuten för att finnas till hands.
När jag väl kommer fram har de redan röntgat honom och han ligger och ser så liten och ledsam ut i sin sjukhussäng med nålar i vardera arm. Usch... Det hugger lite i hjärtat av en sån syn.

Sedan väntar vi på besked... Efter en timme kommer svaren och röntgen visar ingenting men de kommer göra en lumbal punktion också för att utesluta blödning. Detta innebär att de sticker in en 10cm lång nål in i ryggraden för att komma åt ryggmärgsvätskan.
Detta har jag ju sett 100ggr på alla mina älskade sjukhusserier och nu skulle jag få se det i verkligheten! Det är en lite sjuk fascination jag har, hur hemskt det än låter.
Där står jag i alla fall beredd att titta på, när de ska sticka stackars Joel, men i samma ögonblick som de plockar fram nålen blir jag blek som ett lakan och jag väljer ganska kvickt att sätta mig framför Joel och hålla i hand händer. Han behövde mig som stöd intalade jag mig och satt på golvet och höll Joels händer under den 15minuter långa processen att tömma 6 provrör med ryggmärgsvätska.
Jag är tydligen en supermes när det kommer till nålar i verkligheten men har inget problem med dom på TV-rutan... Men det erkänner jag ju inte för Joel.

Nå väl... Sen var det bara att vänta.
Sköterskan kom in med en handfull med diverse roliga piller i olika storlekar och former som Joel skulle proppa i sig och sedan skulle han vila en timme.
Efter 2 timmar och ingen sköterska (sköterskan kallade vi för Lilla My för hon hade en likadan boll med hår mitt på huvudet) hade kommit tillbaka eller vi hade fått något besked fick jag gå och hämta henne. Klockan började ändå närma sig 7 på kvällen och Joel hade då varit på sjukhuset sen 10...
Varken sprutan eller de 6 piller mot huvudvärk som Joel fått hade gett någon som helst resultat.
Och nu var jag orolig.

Läkaren kom i alla fall tillbaka och gav ett lugnande besked att ryggmärgsprovet var okej och de nu inte hade någon aning vad de mer skulle göra. Så Joel fick recept på några bra piller och fick till sist åka hem.
Sedan har han legat här hemma i över 1½ vecka nästan som ett kolli i soffan pga sin huvudvärk. Pillerna han tar, som är en av de starkare varianterna, gör honom illamående så det är lite som att välja mellan pest eller kolera. Huvudvärk eller illamående?

Efter upprepad massage för just huvudvärk, varm riskudde över axlarna och vila kunde han idag åka tillbaka till jobbet. Jag hoppas att huvudvärken håller sig borta och med fortsatt massage och enstaka piller ska han kunna leva ett normalt liv. Det får vara slut med misär för oss nu...