Jag sitter inte på nålar längre, som för 1 veckan sen. (Kan ju även bero på att de äntligen slutat smälla raketer!) Jag är nu ensam hemma hela dagarna eftersom Joel börjat jobba igen, och detta kändes som tidernas jobbigaste grej för bara två veckor sen. Jag var så rädd för att vara ensam hemma. Ingenstans kändes tryggt. Jag låg mest i sovrummet under täcket med stängd dörr, de få gånger jag var ensam, för att känna mig det minsta trygg.
Jag är otroligt tacksam för att jag går i genom detta med Joel, för hade detta hänt mig när jag bodde själv så vet jag inte om jag hade klarat det. För jag märker ju att vi båda har bieffekter av chock och stress. Kanske till med en släng av trauma.
Nu längtar jag efter sol och vår.
Det är vad vi behöver, Joel och jag.
Ju fler besked vi får från snickare och försäkringsbolag, ju längre och längre blir tiden till slutdatumet, då lägenheten ska vara färdig. Vi kommer sitta fast här ett bra tag till...
Men att få kunna gå ut härifrån, känna solen mot ansiktet och få lite fräknar på näsan, åka båt i skärgården och titta på solnedgången - Det hade gjort oss gott!
Åh, snälla solen kom nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar